Lite mer än en vecka har gått sedan mormors begravning. Det var min första dag på min första betalda semester i mitt liv. Inte för att det egentligen betyder något eller för mig betyder det i den mening att mormor levde när jag var en färdig lärare. I det kan jag finna något väldigt vackert.

Vackert på så sätt att mormor som växte upp under väldigt enkla förhållanden, född ett år efter det första världskriget slutade. Nästan ett helt sekel av upplevelser och upptäckter. Av glädje och av kärlek. På begravningen sa prästen något väldigt vackert och om jag nu hade tagit mig tiden och skrivit om det förra veckan så hade jag också kunnat citera det på riktigt. Jag vet att det handlade om att ”vi lever inte våra liv för oss själva, vi lever våra liv för varandra”. Det sammanfattade mormors liv på ett väldigt vackert sätt, hon levde verkligen för oss andra.

Har gått och tänkt på en väldigt vacker amerikansk psalm som jag kom att tänka på under begravningen:

När det gäller ”will the circle be unbroken” så är jag övertygad om att det verkligen är så. Den värme och den omtanke, all den glädje och all den kärlek, den empati och medmänsklighet som min älskade mormor visade för oss alla, det är något som jag alltid kommer ha med mig och göra mitt bästa för att sprida vidare. På så sätt kommer hon alltid att finnas kvar och jag är säker på att ger henne en glädje där uppe i himlen där hon får ta del av det hon älskar mest, att få vara tillsammans med morfar.

Jag tänkte avsluta det här inlägget med att skriva att jag ”älskade” min mormor något så oerhört, men sanningen är att hennes livsglädje och det arv hon för vidare gör att det handlar om att jag ”älskar” min mormor som alltid kommer att leva vidare i sin kärlek till oss och till livet!

Jag älskar dig mormor!

Tio månader, det är så länge som jag har varit lärare på riktigt. Eller jag vet inte riktigt om det stämmer för jag minns så många misstag och så mycket fel som jag gjorde i början. Sex år på universitetet och lärarhögskolan skulle göra mig redo för att gå ut och undervisa, lära, bygga. Tänk så lite jag visste.

De första månaderna fram till höstlovet, var en storm av blandade känslor. I början var det mycket vilsenhet och tyvärr också en hel del ilska men det fanns även inslag av glädje och kanske viktigast av allt en grund för mig själv att skapa förståelse för hur jag bör vara som lärare, eller kanske ännu viktigare som människa. 

När jag kom tillbaka från höstlovet började jag på det som jag egentligen skulle börjat på redan i augusti. Att bygga upp ett förtroende, visa att jag kan hjälpa, kan vara med och utveckla de hundratals förmågor som det är tänkt att eleverna ska utveckla idag. Jag började att dels ändra på hur jag undervisade men kanske framför allt på vilken nivå jag la det på (utmana utan att göra det omöjligt). Lära mig hur jag som människa skulle vara mot andra människor och inte mot vilka människor som helst utan mot de fantastiska elever som jag har haft äran av att vara en av lärarna åt under deras sista år på mellanstadiet.

Den största förändringen kom efter jullovet, när jag kom hem från semestern i USA. Det var då jag äntligen kände att jag började att göra en skillnad, att jag verkligen var en del av en mycket positiv förändring, att jag var en del av något stort, något viktigt, något för framtiden.

Om det var flera känslor som kunde beskriva en del av läsåret så behövs det bara en om någon frågar mig vilket ord jag skulle använda om jag skulle beskriva mitt första år som lärare:

Lycka!

Lycka, inte minst när jag idag fick se hur fantastiskt långt eleverna har kommit, Det blev så tydligt, så greppbart när jag idag fick läsa deras brev, höra deras uppskattning och inte minst deras tack för det jag varit en del av och gjort för dem det här läsåret. I sådana situationer är det svårt att svara tillbaka på ett bra sätt. Speciellt med tanke på mina tårar som på sätt och vis fick vara ett bevis på den lycka jag fått vara med och uppleva som lärare det här året. Men jag tror att de där tårarna nog på sätt och vis är svar nog, för visst är det så att det bästa beviset på att jag har älskat att vara lärare för de här eleverna är att det var så svårt att se dem sluta. Om någon frågar mig om jag hade tagit det här jobbet om jag visste vad som krävdes så skulle jag svara:

Utan tvekan! Jag skulle gärna följt med dem upp i stadierna, få vara med och uppleva allt fantastiskt som jag vet att dem kommer att göra. En av dem sista filmerna som vi såg tillsammans var ”Flyga drake” och jag tycker att det finns en sådan vacker mening där som jag utan tvekan skulle kunna använda i det här sammanhanget om de elever som har lärt mig så mycket:

”För er skulle jag göra det tusen gånger om”

Tack klass 2000 på Gullviksskolan för att jag fick vara lärare åt er. Jag kommer att vara er evigt tacksamma och jag kommer aldrig att glömma er. Om jag någonsin kan hjälpa er med något så säg till! Ni är bäst!

Ett sista citat idag, den här gången från Shakespeare:

”Parting is such sweet sorrow”

Tycker det fångar dagen på ett fint sätt en dag som denna. 

/Daniel ”Danger” Åkesson

Snart har jag varit lärare i ett år och när Skolverket väl har godkänt min lärarlegitimation så kommer jag också kunna sluta kalla mig för nyutexaminerad lärare.

Läste igenom några av mina äldre inlägg idag och hittade ett som handlade om att jag troligen skulle få sommarlov 2013 (https://dcakesson.wordpress.com/2011/05/22/1305/). Jag kan konstantera att det ändå är rätt bra att ha ett historiemedvetande och en förståelse kring hur saker och ting påverkar varandra. Om en vecka kommer jag att sitta här och ha avslutat mitt förstå år som lärare för att sedan veckan därpå gå på mitt första sommarlov sedan jag gick i åttan tror jag…

När jag började arbeta som lärare för snart ett läsår sedan så visste jag väl egentligen inte riktigt vad jag skulle göra, eller det fanns ju en tanke hos mig om hur och att jag skulle undervisa men jag var långtifrån beredd att göra det. Här skulle jag kunna lägga in ett passus om att orsaken till detta är att det finns väldigt lite undervisning på lärarhögskolan om hur man undervisar men då det är så tråkigt att behöva ta upp det återigen så skippar jag det idag.

Som tur är så har jag haft två väldigt fantastiska klasser som gett mig, inte bara utmaningar utan framför allt även möjligheter att bli en bättre lärare. Jag kan utan tvekan erkänna att den lärare jag är idag är mycket annorlunda från den gröngöling som jag var för åtta månader sedan, på ett väldigt bra sätt.

Det har varit händelserikt år med köp av hus, julafton i mitten av Texas, påsk i Paris och mellan allt det här har jag fått in en hel del undervisning som jag idag känner mig både nöjd och stolt över. Jag är djupt imponerad över hur mycket mina elever har lärt sig och jag hade utan tvekan kunnat vara lärare åt dem tre år till men jag antar att det också är något som hör till att vara lärare. Möjligheten att under en väldigt kort period i livet kunna hjälpa dem så mycket som möjligt. Hjälpa den så att de själva kan känna dels en stolthet över allt de kan (för kan, kan de), men även få självförtroende över att fortsätta utvecklas och nå de mål som de sätter för sig själva. Jag tänker återkomma till detta nästa vecka när vi har haft avslutning, ibland behövs det liksom rätt sorts känslor för att skriva något väldigt bra och den där historiemedvetenheten som jag skrev om i början av det här inlägget säger mig att jag kommer att ha det på onsdag.

Klart är i alla fall att jag har trivts så bra med att vara lärare på Gullviksskolan, tack vara mina fantastiska kollegor och minst lika fantastiska elever att jag idag skrev på för att arbeta på skolan i ett år till (minst). Det är något jag verkligen ser fram emot.

Återkommer som sagt till det här nästa vecka. Tills dess, en del av mitt soundtrack när jag har gått från busshållplatsen till skolan (15 minuter) varje dag:

När jag för tre år sedan skrev https://dcakesson.wordpress.com/2010/11/28/en-bon/ så var det ett par dagar till mormors 90 – årsdag. Det var ett år som präglades av tre begravning under en ganska kort tid. Det var ett år då jag blev väldigt vuxen. Det var ett år då jag insåg att oavsett hur mycket jag önskar något så finns det också en verklighet. Igår insåg jag att det ibland kan vara något bra med att alla önskningar inte alltid går i uppfyllelse.

När mormor somnade igår vid sjutiden på morgonen var jag vaken. Jag vaknade av att solljuset sken in i vardagsrummet i det hus jag övernattade i Halland. Det kan tyckas vara trivialt, något som inte är särskilt märkvärdigt, men när mamma ringde vid åttatiden och berättade så kunde jag ändå inte undgå att känna någon form av lättnad över att jag var vaken när mormor äntligen fick vila i frid. Det var väntat, hon har sakta fyllts med allt mer och mer ro de senaste två åren, men det var ändå något väldigt svårt för mig att förhålla mig till. I sorgen fanns ett uns av lättnad av att min älskade mormor äntligen fick frid och vila efter ett fantastiskt långt liv. Jag är så oerhört tacksam för allt som mormor hjälpte mig med, alla gånger vi spelade spel tillsammans, lagade mat (fantastisk sådan), kramade om oss, tog hand om oss, tog hand om morfar, Jag älskar hennes skratt, det som närmast kan beskriva hur Nalle Puh skrattar i tv – serien. Jag älskar hur fantastiskt hennes minne var, hur hon kunde fråga om allt möjligt, släktingar i USA, studier på högskolan, om allt och alla. Hon brydde sig av hela sitt hjärta vilket gjorde att det var väldigt lätt att älska henne tillbaka med vår fulla kärlek.

Mormor har betytt mycket för mig och kommer att göra det för en mycket mycket lång tid framöver, och inte bara mig utan den dag som jag får barn så kommer jag att föra vidare den värme, empati och kärlek till livet som hon visade varje dag. Visade inte bara för hennes närmsta utan alla! Tyvärr kommer jag inte att kunna nå upp till de fantastiska höjder hon hade i sin matlagning men jag lovar att försöka.

Hälsa morfar där uppe i himlen, han kommer vara oerhört tacksam över att äntligen ha dig där. Om det är någon som skulle kunna vänta en hel evighet och lite till på att få träffa dig så är det han. Den kärlek ni har till varandra är utan tvekan det tydligaste beviset på att störst av allt är kärleken.

93 år (på det nittiofjärde som morfar brukar säga) är väldigt bra jobbat! Du kan utan tvekan vara nöjd med det liv du har levt och det liv som du varit med och skapat och format. Jag kommer att vara dig evigt tacksam och kommer att fortsätta älska dig av hela mitt hjärta.

Vila i frid mormor,

/Ditt barnbarn,

Daniel

Sitter här med en fantastiskt härlig träningsvärk efter ett pass på två timmar med flagg fotboll. En helt otrolig upplevelse och något som kommer att upprepas flera gånger. Jag har länge haft en dröm att få spela amerikansk fotboll och det vi gjorde idag var ett väldigt bra substitut för det. Tycker det dessutom är fantastiskt att kunna spela i blandade åldrar, det är något väldigt positivt att kunna mötas över generationsgränser på samma villkor och samtidigt ha riktigt roligt.

I övrigt är det mest trädgårdsarbete, iordningsställande av hus och de sista veckorna på vårterminen som gäller. När det gäller skolan så har det varit ett helt fantastiskt år. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv fått så mycket erfarenhet och framförallt glädje och känslan av att göra något bra som jag har fått under det här läsåret. Det infinner sig en hel del sorg i hjärtat över att jag inte kommer få möjlighet att fortsätta att arbeta på skolan och då säger jag inte det på grund av det arbete som behövs läggas ner på att få en arbetsansökan jag själv kan vara nöjd med utan för att jag trivs så himla bra på skolan. Tänker återkomma till det under veckan som kommer.

Det jag kan lova är att det val som jag gjorde att bli lärare är utan tvekan bland de bästa valen som jag gjort. Inte minst med tanke på vilket fantastiskt år jag fått uppleva med fantastiska kollegor och det viktigaste av allt, fantastiska elever!

På tal om saker som är fantastiska. Förra lördagen var vi och såg Bruce Springsteen i Stockholm (vilken otroligt vacker huvudstad vi har) och för att avsluta den här återkomsten till ett tänkt mera aktivt bloggande så tänker jag lägga till en av de låtar av Springsteen som kommit bli lite av mitt ledmotiv det här läsåret:

Tänk, jag har varit borta så länge att jag inte har märkt att jag måste göra något annorlunda för att lägga in videos från youtube här nu. Får fixa det på något sätt.

Problemet med att ha studerat fem och ett halvt år på universitet och högskola är att om det är fel sorts utbildning så blir det väldigt svårt att hitta ett jobb. Detta kan tänkas vara något ganska förutsägbart för en del ämnen (jag lämnar vilka ämnen det kan tänkas vara åt er egen fantasi), men när det gäller något som en lärarutbildning så kan det tyckas som att det inte ska vara så himla svårt, speciellt inte med tanke på den annalkande lärarbrist vi står inför år 2020. År 2020 beräknas det vara upp mot 50 000 lärartjänster som inte kommer att bli tillsatta på grund av att det inte kommer finnas människor med rätt utbildning som kan tillsätta tjänsterna.

När jag påbörjade min lärarutbildning så tänkte jag i min naivitet, ungdom, enfald, vad det nu än skulle kunna kallas för, att historia skulle vara en ganska bra kombination tillsammans med samhällskunskap. Tänk så vilsen jag var i min undomligt enfaldiga naivitet…

När jag efter 330 högskolepoäng tar examen under våren 2012 (för ett år sedan faktiskt, den 30 april) så täntke jag att det här var verkligen något bra, det var något stort till och med, så stort att jag till och med hade en examensfest då jag såg min lärarexamen som något bra mycket större än min student. Nu när jag har möjlighet att blicka tillbaka så inser jag att jag som 26 år gammal var bra mycket mer naiv och oförstående för verklighetens behov än vad jag är idag som 27 – åring.

Jag hade en fantastisk tur när jag fick min första anställning (tidsbegränas läsåret 2012/13) redan första hösten efter min examen. Det är något jag är oerhört tacksam för, problemet är nu när min anställning börjar gå mot sitt slut så finns det inga tjänster där lärare med ämneskombinationen samhällskunskap och historia eftersöks. Jag har 120 hp i samhällskunskap och 90 hp i historia vilket ger mig behörighet att undervisa i ämnet från årskurs 4 upp till årskurs 3 på gymnasiet. De flesta tjänsterna som är mest aktuella för mig är för lärare i svenska och SO (geografi, historia, religion och samhällskunskap). Om jag ska ha behörighet att även undervisa i dessa ämnen så behöver jag 120 hp svenska, 60 hp geografi till (har redan 30 hp) och 90 hp religion. Då 30 hp är en termins fulltidsstudier på universitetsnivå så innebär detta 4,5 års studier till…

…förutom de 5,5 år jag redan har, dvs. totalt 10 år…

…4,5 år till som med största sannolikhet blir 9 år eftersom jag inte kan ha en högre studietakt än 50 %…

…det vill säga totalt 14,5 kalenderår…

…längre än min tid i grundskolan och på gymnasiet tillsammans…

…för en tjänst som Sv/SO – lärare.

Bara jag som inte får den här ekvationen att stämma? Bara jag som känner att jag har en utbildning som inte har den minsta korrelation med verkligheten? Bara jag som känner en viss uppgivenhet när det gäller lärarutbildningen i Sverige? Bara jag som upplever att jag är en del av en förlorad generation lärare?

Jag tror tyvärr inte det…

…om jag trots allt ska satsa på att bli författare istället.

 

Under min tid på lärarhögskolan så såg jag mig själv som en lärare som hade inspirerande lektioner, en lärare som fick eleverna att vilja lära sig det jag undervisade om, som gjorde att de såg värdet av sin utbildning, som tyckte det var roligt! Så här i efterhand så kan jag nog levt i en illusion av att det var på det här viset, när det snarare nog var så att det i flera fall inte blev sådär särskilt bra egentligen.

Detta är något jag tänker på ganska ofta, speciellt när jag får höra kommentaren ”det är tråkigt…”. I början kunde jag känna att den kommentaren tog rätt hårt, jag hade trots allt lagt ner väldigt mycket tid på att göra något bra och när den enda respons jag då får är ”det är tråkigt…” så blir det inte så mycket av det hela. Mest ett ”jaha” och sedan infann sig en känsla av det här var det inte lönt att fortsätta med, det här var faktiskt helt värdelöst, just på grund av att ”det är tråkigt…”.

Jag har suttit och funderat på det där en hel del på bussen hem de senaste dagarna. I början handlade det om ”hur kan jag göra min undervisning roligare” till att idag landa i att det måste få finnas saker som får lov att vara tråkiga.Vi kan ta ett exempel från svenskan. Hur jag än kommer vrida och vända på det, använda lego, datorspel, videos från youtube eller för den delen teckningar, så kommer det att vara ganska tråkigt att behöva lära sig att substantiv är namn på saker och ting, att verb är något man gör och att adjektiv är ord som beskriver substantiv. Det är liksom så grundläggande för vår förståelse av vårt språk och genom att låta det få vara tråkigt och genom att få verktyg för att kunna ta sig igenom det tråkiga, så kommer det roliga längre fram. Då kommer det inom sinom tid den stund då insikten infinner sig om att ”jag har ett språk, jag förstår det och jag kan använda det!”.

Jag vet själv hur tråkig jag kunde tycka att den vita boken var som vi hade i svenska på högstadiet. Samtidigt kan jag idag, drygt tolv år senare, se orsaken till varför det var bra att jag tog mig igenom det tråkiga i den där boken. Hur det inte bara utvecklade mitt språk utan även mig själv som människa.

När det gäller min roll som lärare är jag en nybörjare. Dagligen försöker jag hitta nya infallsvinklar för att göra min undervisning, mer förståelig, mer givande, roligare. Jag har använt mig av mycket som inte fungerat alls, medan det finns saker som har fungerat utöver förväntan. Till det som fungerar är det kanske mycket som upplevs vara ganska tråkigt men så länge målet inte är att det ska vara tråkigt utan snarare något konstruktivt, något utvecklande, något roligt, så känner jag att jag inte ska vara rädd för att denna objektiva tråkighet då och då gör sina inslag i min undervisning.

Lite funderingar så här en fredag i november. Nu ska jag göra något jag tycker är ganska tråkigt, packa upp flyttlådor… men tänk så kul det kommer vara sen när vi fått ordning på saker och ting i vårt hus!

Mindre än en månad till Texas!

Idag skulle min morfar fyllt år. 89 år tror jag. Om mormor hade mått bra så skulle vi i så fall haft ett kalas igår. Tänk så mycket vi hade haft att prata om och tänk så mycket jag hade haft att tacka honom för. På tre år kan väldigt lite hända, eller väldigt mycket, oftast är det väl lite av varje. Alltså det har hänt väldigt mycket, samtidigt som världen egentligen har förändrats väldigt lite. Tänk så mycket vi hade haft att prata om och tänk så lite allt det där egentligen hade spelat roll. För bara morfar hade sin familj i närheten, så kunde världen få förändra sig hur mycket den ville, eller hur lite den ville för den delen, för honom var det vi som spelade roll.

Grattis morfar, du är saknad men jag är säker på att du har ett fantastiskt kalas där du nu befinner dig!

Ett bra tag sedan jag skrev och det jag skrev då handlade om ett läkemedel som har ett antal relativt allvarliga bieffekter så risken är att någon skulle tolka det som att något har hänt under den tid som jag inte har skrivit något här. När det gäller behandlingen med Roaccutan så har den gått mycket bra, den enda märkbara bieffekt jag har är väldigt torra läppar, i övrigt fungerar det utöver förväntan.

Annars är det mycket jobb som gäller. Det är mycket känslor rörande det som i många fall jag själv upplever som min egen otillräcklighet, känsla av att viljan är så mycket större än vad jag kan prestera. Ibland kan det vara något som inte är bra alls. Det är lite som att ju högre jag siktar desto längre faller jag när det inte riktigt går och även om jag vet om att det inte går att tänka på det viset (inte för en i grunden obotlig optimism som mig själv), så är det ändå något som är  väldigt svårt att undfly. Stundtals är det en väldigt skrämmande känsla, en känsla jag är mycket obekant med och något som för mig är väldigt främmande.

Tar en dag i taget och tror mycket på att skriva och skriva mycket om allt som sker. Egentligen inte för någon annan än mig själv, mer som ett sätt att hitta en sorts hållpunkt i tillvaron.

Som Mumford & Sons sjunger:

Sigh no more

Imorgon är jag med på min första skolavslutning sedan 2005 när jag tog student. Egentligen är det väl 2004 i och med att jag inte var på St Petris skolavslutning det året så får väl gå tillbaka till årskurs 2 på gymnasiet. Den här gången blir det som lärare och jag tycker det är riktigt häftigt faktiskt, det är något oerhört stort i det som är svårt att beskriva med ord. Ibland får mållösheten tala sitt (o)tydliga språk. De här fyra veckorna har varit fantastiska och jag kommer utan tvekan att sakna det.

På måndag och sju (eller om det var sex, får kolla upp det) veckor framåt kommer jag att jobba på Parkenheten i Svedala. Jag trivs väldigt bra där, har alltid gjort det, men jag hoppas ändå att jag nästa år får möjlighet att fira mitt första sommarlov som lärare. 

Idag och cirka 300 dagar framåt, dvs. runt den 10 april 2013 kommer jag att gå på Roaccutan för att bli av med acnen. Det är rätt drygt med acne vid 26 års ålder, speciellt med tanke på mitt yrkesval. Har ända sedan puberteten testat olika behandlingar, allt från krämer, ansiktsvatten, stift, till antibiotika och ingenting har riktigt hjälpt. För ett par veckor sedan fick jag tid till en dermatolog som skrev ut Roaccutan på licens till mig. Licens behövs eftersom läkemedlet inte får säljas i Sverige utan ett speciellt godkännande av Läkemedelsverket. Listan på biverkningar är en mindre novellsamling och förhoppningsvis så slipper jag de värsta. Kommer dock att bli en liten utmaning att gå genom detta men med tanke på att 95 % av alla som går genom behandlingen blir helt fria från acne samt får en klart bättre hy så känner jag att det är värt det.  Medicinen är ganska dyr, betalade 1300 kr till Apoteket igår och jag kommer nu att få hålla ett ”vitt år” när det gäller alla former av alkohol då medicinen får levern att arbeta på högvarv och inte fungerar tillsammans med den typen av drycker. Inte för att det på något vis är ett problem för mig. Tror att det ger ett bra resultat i slutändan. 

 

februari 2019
M T O T F L S
« Jun    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728  

Sidor

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 299 andra följare