December var en hektiskt månad, det är väl det enda jag har att säga till mitt försvar till varför jag inte lyckades dela med mig mer tankar än vad jag gjorde. Fast å andra sidan, för vem är inte december inte en hektisk månad? Allting tycks få för sig att hända då och det blir liksom inte utspritt på hela månaden utan allt ska hända på en och samma gång. Sedan är det ju så att även om allt ska hända på en och samma gång så händer det utspritt på hela månaden, dvs. allt händer på en och samma gång hela månaden ut. Inte för att jag beklagar mig på något vis, det mesta är självvalt (och faktiskt väldigt kul). Vill inte på något vis kasta en skugga över denna årets sista månad. Tjugofemte december är trots allt, tillsammans med 1 januari och midsommardagen årets bästa dagar, detta eftersom det inte finns några krav eller måsten dessa dagar överhuvudtaget! Älskar sådana dagar.

Januari har inletts med en förkylning och med detta även de sista arbetena som jag har kvar på min lärarutbildning och den högskolekarriär jag har haft fram tills nu. Har lyckats skriva klart ett arbete helt och hållet om än på bara två sidor. Ärligt talat så skrev jag två och en halv, nästan tre sidor men hade så mycket intressant att reflektera över… Kanske inte hela sanningen men det fick bli så i alla fall. Gjorde en statsuppdatering på Facebook för någon dag sedan där jag påpekade att det här med imaginära hinder såsom till exempel sidantal riskerar att vara förödande, hur skulle storheter som Harper Lee och Ernest Hemingngway lyckas med sin litteratur om de max fick skriva två sidor? Det hade varit väldigt svårt att få fram budskapen i ”To Kill a Mocking Bird” (‘Dödssynden’) och ”The Old Man and the Sea” (‘Den gamle och havet’) på bara två sidor. Nåväl den sistnämnda har väl ett ganska tydligt mål med sitt budskap men samtidigt så är det oftast så att det är resan till det där målet som är det viktiga.

Igår blev jag nästan klar med ytterliggare ett ”arbete” ett fiktivt personligt brev med källhänvisningar. Väldigt akademiskt och så men det ska ju också göras.  Behöver bara få rätt på de där referenserna så är även det klart att skickas in. Sedan är det faktiskt bara ett arbete på fyra sidor kvar som ska in så är jag klar med alla vanliga kurser på min utbildning. Det enda jag behöver skriva ihop sedan är ett examensarbete á trettio sidor men det känner jag mig väldigt trygg med. I mars räknar jag att bli klar med allt, möjligt att det blir opponering först i juni men tänker se mig som färdig lärare i slutet av mars. Det betyder alltså att 2012 kommer att bli året då jag kommer att börja jobba som lärare, tycker det är riktigt stort!

Nu blir det filmen ”Frozen River” på TV. Ovanligt med en amerikansk film på TV så det gäller att ta tillvara på de få tillfällen som ges. Återkommer här inom inte allt för lång tid.

Det här råkar även vara den näst bästa jullåten (en genre jag rent allmänt kan ha något svårt för, speciellt Last Christmas), den bästa väljer jag att lägga upp i ett kommande inlägg.

Visst kan den tyckas vara lite småtöntig men tänk ändå på att detta är David Bowie och Bing Crosby som både är artister som påverkat den moderna musiken oerhört mycket. Orkar ni inte se introt där de pratar (vilket jag tycker ni ska göra, vissa saker går det alltid att ta sig tid för) så kan ni alltid börja vid 1.50. Det är två rader som de sjunger som jag väljer att illustrera varför jag vill bli lärare, varför jag vill bli en oerhört bra lärare:

”Every child must be made aware, every child must be made to care”

Det är det hela min karriär som lärare kommer att handla om. Det ska inte om att eleverna ska lära sig  vem som dog var, när och under vilket slag och inte  vilket årtal som någon tyrann kröntes till kung- Det är självklart att eleverna kommer att lära sig en hel del sådant här med, men målet med min undervisning handlar om att få eleverna att förstå sin värld, förstå hur oerhört viktiga de är i den här världen och ge dem kunskapen, möjligheterna, verktygen att vara redo för den värld de är en sådan essentiell del av. Mitt mål är inte att alla elever ska bli godkända eller få betyget E i det nya systemet, det är underförstått att det är så det ska vara. Mitt mål är inte att alla elever ska tycka det är roligt och att det är givande att gå i skolan, det är underförstått att det är så det ska vara…

Mitt mål är att eleverna, alla eleverna, ska utveckla och nå sin fulla potential och se till att de alla är delaktiga i ett samhälle som hela tiden strävar efter att bli bättre. Ett samhälle som är till för alla, ett samhälle där vi bryr oss om varandra, ett samhälle där vi istället för att stirra oss blinda på problemen ser möjligheterna och den potential vi kan nå, individuellt och gemensamt!

”Every child must be made aware, every child must be made to care”

30 november och utan någon som helst omtanke så kom ”den”. ”Vilken ‘den‘?” undrar kanske någon och svaret är illusionslösheten, besvikelsen, otillräckligheten. Helt enkelt känslan av att inte räcka till, att inte göra tillräckligt mycket. Det är en farlig känsla och en känsla som för mig egentligen är främmande. Farlig på så sätt att den lätt förvandlar sin värd till ett offer. Den gör det genom att likt kinesisk vattentortyr långsamt, långsamt, mycket långsamt bryter ner protagonisten tills dess att det inte finns mycket mer kvar än ett infantilt skrik efter hjälp och ett omätbart behov av bekräftelse. Det är inget som jag gillar precis men idag är det en sådan dag, ja, egentligen är det en slump att det blev just idag för sånt här byggs faktiskt upp under en viss tidsperiod. Tyvärr är det så att förr eller senare så måste det få ge sina uttryck på något sätt och idag överföll det mig bara.

Vilka blir konsekvenserna av detta då? Som mycket annat i livet så inga särskilt direkta vad jag själv kan se. Jag är medveten om att som historiker så har jag väl en viss fallenhet för att se framtiden men i just det här fallet så orkar jag inte tänka så många steg framåt. Tror helt enkelt att det är bättre att jag tar var dag för sig. Det är möjligt att jag inte ska ta det på särskilt stort allvar eller rättare sagt det är egentligen inget att ta på särskilt stort allvar eller på något allvar alls oavsett storlek.

Lite skämtsamt brukar det heta att det bara är ”att bryta ihop och komma igen”. Tror jag skippar det här med att ”bryta ihop” den här gången också och kommer helt enkelt igen bara. Det är inget ovanligt att känna så här ibland. Lösningen för mig den här gången blir en bok av Amos Oz och en kopp riktigt svart kaffe, så svart att det nästan har mer gemensamt med tjära än med det vatten den är bryggd på. Det kan låta oaptitligt men se återigen på ordet ”tjära”, i talspråk är det ju bland det finaste som finns.

Under 7 veckor har vi fem föreläsningar, jag får runt 2000 kr i veckan i studiestöd och fullt lån. Det betyder alltså 14 000 kr under dessa sju veckor. 14 000 kr dividerat på 5 föreläsningar är 2 800 kr per föreläsning, alternativt cirka 31 kr per minut (eller cirka 1867 kr i timmen)  som vi har föreläsning. Det är rätt skrämmande att se det, egentligen borde jag väl inte bry mig om att ens räkna ut det, men tiden finns ju…

Vi har böcker som är så svårforcerad, så ogreppbara att all eventuell glädje för att verkligen sätta sig in i ämnet är som bortblåst. Det är möjligt att jag är negativ nu, det var ju trots allt fruktansvärt blåsigt och kallt i morse men just nu är det så här jag upplever min studiesituation. Jag har praktik nu och det går så oerhört bra där, vill bara ut och jobba med det jag läser till, jobba som lärare och inte behöva sitta på högskolan och låtsas som att den vill ha mig där eller att jag är en tillgång. Ute på skolan, på min praktik, så betyder jag något och har en roll som inte finns på högskolan.

Visst, en viss studietrötthet kan infinna sig efter snart 18 år av studier men  jag har ingen studietrött när det gäller att planera och hålla en lektion, det är bara själva högskoletiden som efter alla dessa återkommande besvikelser med exempelvis brist på föreläsningar som gör att det helt enkelt inte är kul längre.

Nog med gnäll för idag, får väl bli klar med den där uppsatsen nu.

Inget lagbrott och det verkar som att Håkan Juholts anhängare håller fast vid detta. I och med att det inte är ett lagbrott så är det okej… Inga moraliska aspekter verkar tas till detta överhuvudtaget. Håkan Juholt har gett utnyttjandet av bidrag för egen vinning ett ansikte. Det är möjligt att det inte är fusk i laglig mening, men ur ett moraliskt perspektiv kommer det aldrig att gå att rättfärdiga att han har begärt ut bidrag för sin sambos/kulbos hyra. Tänk att med en lön på 144 000 kr i månaden så vill man ha ännu mera bidrag. Det verkar vara framtiden för Håkan Juholt och hans vision för framtiden, bidrag, bidrag, bidrag, utan motprestation!

Idag ska Håkan Juholt vara glad för att han har en y – kromosom. Vi behöver bara gå till Mona Sahlin för att se hur lite det krävs för en kvinna inom Socialdemokratin att bli borttvingad, männen sitter säkert, oavsett avsaknaden av en moralisk kompass och empati för samhället i stort.  Det personliga ansvaret saknas också, hyresskulder betalas utifrån vad kvällspressen anser vara rätt summa och det är Sveriges Riksdag är förvirrande (”Igår sa Riksdagen att de inte hade ngt krav på mig. Väldigt förvirrande, trots det betalade jag det kvällstidningarna tyckte jag borde göra.” – Håkan Juholt)

Socialdemokraterna har gett upp valet 2014, det är vi väldigt många som är tacksamma för. Vi skulle dock gärna haft en aktiv opposition och nu när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet verkar ha gett upp så är jag mycket tacksam för att Miljöpartiet inte viker sig.  Miljöpartiet kommer att vinna på det här, när Socialdemokraterna tappar 10 procentenheter så är det Miljöpartiet som kommer att vinna mycket på det, Miljöpartiet och Alliansen.

Ser ut som att vi kommer att ytterliggare en bra mandatperiod framför oss, med en blå majoritetsregering.

För att citera Bob Dylan:

”Yes, ’n’ how many times can a man turn his head
Pretending he just doesn’t see?”

”Den som har nått en maktposition är ändå maktlös då han saknar kunskap. Trots att han kan göra som han vill blir resultatet aldrig vad han hoppats på. Han kommer att ständigt vara besviken. Den som strävar efter njutning är som en person som har fått loppor. Han njuter just då han kliar sig. När han har kliat färdigt så är det neutralt för en stund men snart måste han klia sig igen. 
Själen förblir tom och olycklig. En sådan person är inte fri, han är offer för sina loppor ” – Sokrates

Ovanstående utdrag från Sokrates skulle kunna direkt appliceras på Håkan Juholts förehavanden den senaste tiden. Det som händer den svenska socialdemokratin just nu är skamligt och rent ut sagt för jävligt. Min morfar som var Socialdemokrat i hela sitt liv, som satt och tittade på tennis med Göran Persson, hade inte bara ledsen utan även besviken av att det tillåts vara så här i Socialdemokraterna. Han hade med sorg i sinnet valt att rösta på ett annat parti i nästa val.

Låt oss börja med frågan om det är något att hänga upp sig på, reglerna verkade ju vara väldigt otydliga och det kan vara så att Juholt inte har brutit mot någon lag. Vad säger Sokrates om detta?

Sokrates: ”Den som har nått en maktposition är ändå maktlös då han saknar kunskap”

Håkan Juholt visste inte att han inte skulle begära bidrag för sin sambos hyra, han hade alltså inte den kunskapen som krävdes för att förstå att trots hans modesta arvode från Riksdagen på 52 900 kr (fram tills dess att han blev partiledare då hans arvode hamnade på 144 000 kr) så var han inte berättigad till bostadsbidrag för sin sambo.  Håkan Juholt tänkte att det här har han rätt till och det är inget konstigt med det här med bidrag, tänk ”ju mer desto bättre” men han missade att kolla upp detta med Sokrates.

Sokrates: ”Trots att han kan göra som han vill blir resultatet aldrig vad han hoppats på. Han kommer att ständigt vara besviken”

Håkan utgick från att han kunde göra lite som han ville, bidrag som bidrag liksom. Tyvärr för honom så höll det inte hela vägen fram och det verkar som att han är besviken på att han inte fortsättningsvis har möjlighet till detta bidrag, tanken har ju aldrig slagit honom förrän nu. Tanken bakom att få hyresbidrag måste finnas i att spendera så mycket tid som möjligt med sin ”kulbo”, sökandet efter njutning. Om detta säger våran gamla grekiska filosof…

Sokrates: ”Den som strävar efter njutning är som en person som har fått loppor. Han njuter just då han kliar sig. När han har kliat färdigt så är det neutralt för en stund men snart måste han klia sig igen. Själen förblir tom och olycklig”

Olycklig är vad Håkan Juholt verkar vara, inte utåt kanske för han har ju liksom bara missuppfattat de svårtolkade reglerna. Det kan ju vem som helst missta sig på att svenska staten ska stå för hela hyreskostnaden för en ledamot, speciellt när det inte är ledamotens egentliga lägenhet. Olycklig är han nog snarare över att detta fått så stora proportioner, det finns ju trots allt viktigare frågor. Frågor som att lyfta upp Ilmar Reepalus uppdelning av svenska medborgare och ”svenska” medborgare som något positivt (för att sedan offra Morgan Johansson likt ett offer till Zeus på altaret) och frågor som att stanna hemma från SVTs partiledaredebatt för att han tvingas stå bredvid partier han inte delar uppfattning med (vilket om vi hårdrar det faktiskt är 7 av Riksdagens 8 partier).  Då kanske vän av ordning undrar ”påverkar detta egentligen någon annan än Socialdemokraterna? är detta inte bara bra för Alliansen och är det därför du som folkpartist väljer att lyfta upp det?”

Jag vänder mig återigen till Sokrates som jag låter föra mitt försvarstal till dessa frågor, det räcker med en mening…

Sokrates: ”En sådan person är inte fri, han är offer för sina loppor”

Problemet med ”lopporna” hos partiledaren för Sveriges största parti är att ”loppor” sprider sig så lätt och när de väl har fått fäste så är det svårt att få bort dem. Vi behöver inte mer bidragsfusk i Sverige, vi behöver inte mer politikerförakt och vi behöver absolut inte en urholkning av det sociala kapital som är så viktigt och som tar så otroligt lång tid att bygga upp igen.

Låter Sokrates avsluta detta med orden ”att utföra är att vara”.

USA var helt fantastiskt, bästa semestern någonsin. Älskade varenda sekund och åker väldigt gärna tillbaka. Får dock samla ihop lite pengar först. Bristen på pengar när vi kom hem var påtaglig och även om jag inte på något sätt vill beklaga mig så kommer det vara väldigt skönt den dag jag jobbar och får riktig lön.

På tal om att få riktig lön så går jag sista terminen på högskolan nu. Kommer att bli klar i mars och nu är det liksom bara upploppet kvar, väldigt skönt. Hade funderingar på att ansöka om doktorandtjänst på högskolan men efter en del kontakter och svar på frågor från högskolans håll så har jag förstått att jag verkligen måste få lite avstånd till Malmö högskola och komma ut i ”verkligheten” och arbeta med det jag utbildat mig till.

När det gäller min roll som lärare så känner jag mig väldigt säker i den. Ska arbeta vidare med bedömning men i övrigt känns det verkligen som att jag är redo att börja arbeta som lärare.

Praktik nu i två veckor till, sedan högskolan i fem veckor, efter det fyra veckor praktik (sista praktikveckorna) och sedan är det bara någon tentamen och så uppsatsen kvar, mycket skönt!

Återkommer som sagt med fler inlägg med tätare intervall. Händer så mycket nu, exempelvis så har väldigt stora delar av oppositionen i Sverige (S och V) bestämt sig för att de inte behöver debattera med regeringspartierna. Varför vet jag inte, finns det inget att säga? Vidare så verkar det som att Reepalu söker ett närmare samarbete med SD i Malmö nu när sprickan till V blivit så stor.

Tiden går och vi med den hände det att min farfar sa. Det verkar dock som att en hel del har gått väldigt vilse, oavsett om det gäller bidragsfusk gällande hyror, att avsäga sig sitt demokratiska ansvar i form av att föra  en aktiv opposition eller att utgå från att lösningen på brottsligheten i Malmö är att utvisa människor…

Kommer nog få återkomma till det där lite senare.

Idag väljer jag att avsluta med La vie en Rose med klipp från filmen Wall – E. Se den, alltså både klippet och filmen!

Jag blev kvar där lite längre än planerat och när jag väl skulle träffa Jenny och Cornelia i Central Park så hittade jag inte dem på stället vi hade sagt vi skulle ses på. Tydligen var de där men jag blev väl distraherad av softbollen eller något sånt. Istället gick jag vidare till Apple Store på 5th avenue, inte helt övertygad i storheten i affären men å andra sidan så tillber jag inte Apple. En Macbook air för 8500 kr verkade ändå vara ett rätt hyfsat pris. Tog sedan 5th avenue hela vägen hem och när jag väl kom upp på hotellrummet såg jag NY Yankees mot Boston Red Sox tills jag somnade.

Vid 18 – tiden väcktes jag av Cornelia och Jenny som. hade undrat var jag blev av eftersom jag inte träffade dem i Central Park. Blev väl lite jobbigt där ett tag för vi hade ju planerat att se Empire State Building också. Vi löste det genom att helt enkelt gå till Empire State Building och få ta del av bland den mest fantastiska utsikt jag någonsin varit med om.

(det upplysta området i mitten är Times Square).

Det var lätt 22 dollar och en kvart i kö för att ta del av den helt fantastiska utsikten vi fick från 86 våningen av Empire State Building.

En perfekt avslutning på dagen! =)

Idag bestämde vi oss för att ta det rätt lugnt. Det blev Niketown, Apple Store (igen för syrran och Cornelia också ville se den), Billabong och så ett återbesök på Macy’s för att runda av shoppingen . Om 1 timme och 15 minuter börjar Lejonkungen på Broadway, ser verkligen fram mot att avsluta New York med att se den föreställningen.

Imorgon åker vi till Philadelphia! =)

Började med att ta oss ner till södra delen av staden och Wall Street. Södra New York är på något sätt så mycket lugnare än den delen vi bor i, fast det kan bero på att vi bor precis vid Times Square. Det var helt fantastiskt att få se Wall Street på riktigt och inte bara Wall Street utan även Federal Hall, den plats där George Washington svor presidenteden för första gången 1789. Efter Federal Hall memorial gick vi in i en av det här landets äldsta kyrkor, Trinity Church, en mycket vacker kyrka och tillika den plats där Alexander Hamilton är begravd.

Nästa stop blev frihetsgudinnan och då vi fått höra av så många att det bästa sättet att se denna staty över frihet var att åka färjan till Staten Island. Det kostade inget att åka färjan och förutom en alldeles fantastiskt vy över frihetsgudinnan så fick vi också en lika fantastisk vy över New Yorks skyline.

Vi stannade inte på Staten Island utan tog färjan tillbaka till Manhattan igen. Målet nu blev Ground Zero. Det är helt otroligt så stort området är och hur mycket de håller på att bygga där, speciellt Freedom Tower som ska stå klart 2013.

Efter Ground Zero blev det City Hall och sedan tog vi tunnelbanan över till Brooklyn Heights. När vi var i Brooklyn så kändes det som att vi kom närmre det ”riktiga” New York och bort från en del av turismen. Vi gick runt lite i stadsdelen med målet att gå över Brooklyn Bridge tillbaka till Manhattan. Det tog nog en timme innan vi hittade var vi skulle gå på bron men det var utan tvekan värt det. En riktigt häftig känsla att gå över denna symbol över New York.

Väl tillbaka i Brooklyn tog vi tåget till Grand Central Station, ännu ett landmärke och ett helt fantastiskt sådant.

Från Grand Central gick jag och Cornelia till FNs högkvarter som inte levde helt upp till förväntingarna. Kul att ha sett det i alla fall men det kanske är något symptomatiskt att byggnaden ser så sliten ut som den gör.

Vår sista etapp var New York Public Library som jag så länge sett fram mot att besöka. Tyckte ärligt talat att det var lite för lite böcker även om läsesalarna var helt fantastiska. Får se hur National Library i Washington D.C. är sen. Efter NYPL gick vi hem längs med 5th Avenue utan att köpa något mer än en smoothine och en McFlurry på McDonalds, when in America do as the Americans do.

När i kom tillbaka till hotellet blev det ett par timmars vila för att vid 20.00 bege oss till Bubba Gump’s Shrimp Co på Times Square. Bokade bord och medan vi väntade tog vi en tur in på Toys R Us som var runt fem våningar stort med ett pariserhjul i mitten.

Dagen avslutades med räkor av olika slag och tillagade på väldigt många olika sätt, till detta dracks det Louisiana Lemonade och en pilsner Miller’s light och det hela avslutades med glass och cookies (glömt namnet men det var mäktigt, efterrätten alltså). Tror jag aldrig ätit så bra och fått så bra service innan och jag känner nu att imorgon behöver jag inte äta särskilt mycket, om något alls. I New York finns en lag om att kalorierna måste stå med på menyerna, jag skippade att läsa det när vi beställde idag, kändes bäst så för det var så himla gott (bilder kommer imorgon) =)

Återigen en fantastisk dag, upptäcker hela tiden nya saker med den här staden. Imponerad att bilisterna på allvar tror att trafiken går snabbare om de tutar väldigt mycket och ofta, en kulturskillnad från hur vi har det i Sverige.

Nu blir det någon late show på TV och sedan välförtjänt sömn. Imorgon ska vi till American Museum of Natural History. Jag är väl den som ser mest fram mot detta och har gjort klart för både Cornelia och Jenny att jag kommer vara där så länge muséet behöver att jag ska vara där

Idag gick vi till Penn Station för att ordna med våra biljetter till tågresan som vi ska påbörja på måndag. En otroligt stor station som dock inte är så stor som den klassiska Grand Central Station som jag hoppas att vi kan hinna ett besök på med. Penn Station ligger under Madison Square Garden och att få möjlighet att se denna arena utifrån är bara så stort. Längre ner på gatan låg Empire State Building och av alla anonyma skyskrapor i den här staden är det väldigt skönt att kunna hitta en som det liksom går att relatera till.

Inne på Penn Station tog det runt en timme innan vi var klara med allt. Strulade sig lite med biljetterna men efter att fått fantastisk hjälp av en A. Guida så löste sig allt riktigt bra. Nu har vi biljetter hela vägen till Dallas, inklusive mellanstoppen så imorgon kommer vi kunna boka hotell.

Efter Penn Station gick vi över till Macy’s. Detta gigantiska varuhus (tydligen världens största) på 11 våningar med kläder, skor, smycken, klockor, möbler, leksaker, allt och lite till. Vi kan mäta tiden vi spenderade där på två sätt, runt 5 timmar eller för mig runt 400 dollar. Jag började med att köpa ett par lacoste – skor och till det behövdes Lacoste – tröjor och till det behövdes…

…slutade med ett par tröjor, ett par skor och så en ny solcellsdriven Seikoklocka för 1100 kr, inget jag visste att jag behövde innan jag gick in. Skulle lätt kunnat fortsätta där ett bra tag men å andra sidan så har vi fem veckor kvar i USA och det kan vara bra att ha lite pengar kvar även längre fram. Macy’s avslutades med New Yorks största hotdog och jag lovar lägga upp bild på det sen. Helt otroligt så mycket mat vi får här.

Något möra efter all shopping gick vi hem till hotellet igen för att vila upp oss inför Central Park. Central Park ligger drygt tio kvarter härifrån så det var inom gångavstånd. Väl framme så kändes det som att vi vandrat i Egypten i 40 år och nått, kanske inte det förlovade landet, men i alla fall en oas. Helt otroligt vilken kontrast det var att komma in i den här enorma park, fylld med träd, liv och kanske bäst av allt, frisk luft!

Här spenderade vi resten av dagen, tittade på en del baseball-matcher på korpnivå (hade gärna testat på om någon hade frågat), tittade på det mesta av vad parken hade att erbjuda (den är så otroligt stor) och hade en liten pratstund med en mycket sympatisk och trevlig amerikan som kom från Long Island. Han stod och väntade på sin familj som rodde ute i en av parkens otaliga sjöar och när vi tittade på sköldpaddorna som simmade i vattnet så kom vi att börja prata om var vi var ifrån, vart vi skulle resa och lite om vad vi hade sett. Ganska snart frågar han:

”Sweden is socialist right?”

…och jag kontrar med att förklara det svenska politiska systemet, om att vi inte är ett socialistiskt land utan till största delen liberalt och att vi troligtvis skulle placera oss som vänsterdemokrater. Jag fann denna diskussion så oerhört givande att jag utan tvekan hade kunnat göra dem sällskap på deras middag på resturangen Starlight som han tipsade oss om. Tyckte det var så häftigt att ha det här samtalet, det var liksom så anspråkslöst, så lätt och betydde ändå så mycket. Ser verkligen fram emot att träffa fler amerikaner.

Imorgon blir det Ground Zero, Wall Street, Frihetsgudinnan, Brooklyn Bridge och möjligtvis något mer beroende på tid och ork (det tar att gå så mycket). Ser verkligen fram emot det men för tillfället blir det vila och HBO/Fox News/Abc/TNT eller någon annan av alla dessa tv-kanaler.

Får inte glömma att jag träffade Rupert på Rupert’s Hello Deli idag, det är stort om något! =)

Älskar New York!