30 november och utan någon som helst omtanke så kom “den”. “Vilken ‘den‘?” undrar kanske någon och svaret är illusionslösheten, besvikelsen, otillräckligheten. Helt enkelt känslan av att inte räcka till, att inte göra tillräckligt mycket. Det är en farlig känsla och en känsla som för mig egentligen är främmande. Farlig på så sätt att den lätt förvandlar sin värd till ett offer. Den gör det genom att likt kinesisk vattentortyr långsamt, långsamt, mycket långsamt bryter ner protagonisten tills dess att det inte finns mycket mer kvar än ett infantilt skrik efter hjälp och ett omätbart behov av bekräftelse. Det är inget som jag gillar precis men idag är det en sådan dag, ja, egentligen är det en slump att det blev just idag för sånt här byggs faktiskt upp under en viss tidsperiod. Tyvärr är det så att förr eller senare så måste det få ge sina uttryck på något sätt och idag överföll det mig bara.

Vilka blir konsekvenserna av detta då? Som mycket annat i livet så inga särskilt direkta vad jag själv kan se. Jag är medveten om att som historiker så har jag väl en viss fallenhet för att se framtiden men i just det här fallet så orkar jag inte tänka så många steg framåt. Tror helt enkelt att det är bättre att jag tar var dag för sig. Det är möjligt att jag inte ska ta det på särskilt stort allvar eller rättare sagt det är egentligen inget att ta på särskilt stort allvar eller på något allvar alls oavsett storlek.

Lite skämtsamt brukar det heta att det bara är “att bryta ihop och komma igen”. Tror jag skippar det här med att “bryta ihop” den här gången också och kommer helt enkelt igen bara. Det är inget ovanligt att känna så här ibland. Lösningen för mig den här gången blir en bok av Amos Oz och en kopp riktigt svart kaffe, så svart att det nästan har mer gemensamt med tjära än med det vatten den är bryggd på. Det kan låta oaptitligt men se återigen på ordet “tjära”, i talspråk är det ju bland det finaste som finns.