Idag somnade min farfar in. Det var inte oväntat men på något sätt går det aldrig att riktigt förbereda sig när det väl händer. Det är befriande att han inte behöver ha ont längre och att han inte behöver må dåligt över att inte kunna se eller höra ordentligt.
Jag har alltid varit så imponerad av farfars enorma samling av böcker, minns hur mäktigt hans arbetsrum var i deras förra villa med alla böcker som stod på rad efter rad. På något sätt tror jag att det har varit väldigt avgörande till varför jag läser till historielärare idag. Jag minns hur jag strök med fingret över alla böcker som handlade om historia i farfars bokhyllor och hur han varje gång jag ville låna en bok, öppnade boken och tittade på första sidan för att se om han hade skrivit sitt namn i boken. Stod det hans namn så gick det bra att låna den för då hade han läst den.
Andra starka minnen är de gånger då han körde och hämtade mig om jag var skadad eller hade problem med min diabetes, självklart med farmor bredvid. Jag minns hur de körde och hämtade mig när jag hade fått en spricka i armen och att han samtidigt ville försäkra sig om att jag hade ätit så att jag inte fick lågt blodsocker. En annan gång sov jag över hemma hos farmor och farfar och på kvällen mådde jag väldigt dåligt. Utan att tvekan körde farfar in mig till sjukhuset där det visade sig att jag hade fått maginfluensa. Den där beslutsamheten och den omtanken har jag alltid varit väldigt imponerad över, för även om farfar var väldigt envis så har han alltid brytt sig om oss. För honom har alltid farmor, hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn varit viktiga och även om han stred mot hjälplösheten som den försämrade synen och cancern skapade så försökte han alltid att göra sitt bästa och mer går det inte att begära.
När jag åkte in till hospice idag för att ta farväl så kom jag att tänka på kanske ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag, min syster och min kusin var hos farmor och farfar och farfar hade sagt till oss att vi skulle åka in till stan för att titta på tågen. Tråkigt tyckte vi men vi hängde såklart med. När vi sitter i bilen börjar farmor och farfar prata om spelfilmen ”Pongo och de 101 dalmatinerna” som hade haft premiär. De frågade oss vad vi trodde om den och jag sa att jag inte trodde den var särskilt bra för att den inte var tecknad. Just då svänger farfar in på parkeringen i närheten av bion (antingen var det Downtown eller så var det Biopalatset). Vi barnbarn inser då att vi ska gå och se ”Pongo och de 101 dalmatinerna” och jag börjar rodna lite. Då skojar farfar lite med mig och säger att ”filmen är nog bättre än att titta på tågen på Malmö Central” och det var den.
Jag vet egentligen inte varför detta minne återkommer så ofta men det var och är väldigt betydelsefullt för mig. Farfar älskade oss alla väldigt mycket och brydde sig om vad vi hittade på. Han blev alltid lika upprörd när någon gjort något dumt mot någon av oss och i hans ögon var vi ofelbara.
Farfar har alltid betytt väldigt mycket för mig och jag vet att han kommer att ha det bra i himlen. Äntligen får han träffa Rossi igen. Jag är säker på att hon har suttit och väntat på honom precis som hon alltid gjorde när de var ute och gick och farfar som gick lite långsammare hamnade en bit efter.
Farfar blev 85 år och var gift i mer än 61 år.
Jag älskar dig farfar, vila nu i frid och ta väl hand om Rossi där uppe =)
Ditt barnbarn,
Daniel

Senaste kommentarer